I L-a är allt som vanligt. Trots att jag varit till Indien tur och retur, sett en miljard saker jag aldrig mer kommer att få se och inte heller trodde att jag någonsin skulle få se, lärt känna folk jag redan trodde jag kände och hunnit gått världens bästa hudkurs så står barndomsstaden kvar precis som för två månader sen. Det enda som hänt är att katten börjat lukta som en gammal nysning. Han fyller 16 år imorgon, min lilla gamling.
Det här med folk man känner. Hur vet man att man känner någon? Jag vet inte. Det enda jag märkt är att oftast gör man det egentligen inte särskilt väl. Umgås man med varandra i tid och otid och skrapar lite mer på ytan så märker man de där sakerna som förr bara varit små subtila skymtningar. Helt plötsligt definerar de personen, på gott och ont. Det fascinerar mig. Man kan alltså egentligen välja att vara i stort sett vem man vill så länge man bara umgås lite flyktigt, kanske är något jag borde tänka på ibland. Jag som är så svår att tolka.
Någon jag tror mig känna väl sa en gång att han inte förstår vitsen med böcker. "Man kan ju lika gärna se en film, det går ju mycket snabbare." Ja, vad ska man säga om detta. Att läsa en bok ger en fantastisk frihet visuellt och fantasimässigt, man kan ju helt bestämma själv hur allt ser ut och låter. Det är, om du frågar mig, en helt underbar möjlighet. Med de orden tackar jag för kvällen och bestämmer mig för att bege mig in i min andra värld som för tillfället är Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser. Än så länge rekommenderar jag den starkt.