2 stuckna och fler omplåstrade. Jag har nu överlevt min första dag inom ett vårdyrke utan några större missöden. Det var till och med ganska trivsamt- fråga vilka järntabletter de vill ha och vad de vill ha för ersättning. Alla valde nästan funktionströjan, det är klart, den är ju dyr. MEN- jag skulle lätt välja vargtishan (som en tribute till Erica).
Kontrasterna mot de senaste nio-tio månadernas leverne står sig i övrigt ganska stora.
Jag äter god mat med grönsaker. Tränar, läser skönlitteratur och pratar med katten. Han är nog det konstigaste jag vet. Han har gjort sig en stig över gräsmattan, en kattstig. Efter stigen tar slut pressar han sig under staketet, förbi ena grannens garage, ner på vägen och upp vid andra grannen och sen tillbaka. Där går han och patrullerar sina ägor,och alltså så frekvent att det märks i gräset.
Nästa liv ska jag bli en katt.
Bra bok: Jonas Hassen Khemiris bok Montecore-en unik tiger. Inte lika bra som första visserligen. Men grym ändå.
Ett stycke ur boken:
Sen öppna dörren med pysljud och in i sjukhusrummet med darrknän och där är hela svenska släkten samlad. Mormor skakande i hörnet med knycklad näsduk. Tröstande mostrar och björnstora morbröder som rasar som korthus och kastar sig gråtande mot döda morfar som ligger stelnad i sängen. Och det är bara du som fattar att allt är en fejk, att det inte alls är morfar som ligger i sjukhussängen med stumparm och gapande grin och gulnade naglar. Det är bara du som fattar att morfar bara är ett skal, mer som en glömd Festisförpackning med bleknad hy och inget är lika läskigt som du trodde för det är solklart att morfar har lämnat cancerkroppen och nu sitter softande i himlen, spelar tvåarmad soltennis med gamla gatuarbetarkompisar, dricker lyxbål och åter jetski och skrattar åt minnena av skyltaffären. Ändå försöker du tåra ögonen, du tänker på sorgliga filmer och slutscenen i ET och du lyckas pressa fram lite ledsamhet. Men sen ser du morfars tomma skal och solbrända morfar leende under parasoll på strand med badtofflor och helt oskadade händer och det är flörtande bikinibrudar och bananbåthoppande änglar till havs och en massa döda filmstjärnor som säger att kvällens glassätartävling blir minsann evigt bra och sen tittar morfar på dig och ler och säger: Jag väntar på dig här. Och du kan inte dela dom andras ledsamhet och du tänker att kanske är det någon släktgrej och kanske man måste vara helsvensk för att fatta.
Kanske inte det roligaste stycket i boken, men en riktigt skön variant av syn på döden. Varför vill någon läsa ytterligare en deckare (ex av Bodström) när man kan läsa liknande.