Nya terminen har dragit igång med dunder och brak. Men hjärtat rusar inte lika mycket och själen känns inte lika stressad längre. Detta mycket tack vare att det visade sig att allt slit inte varit för gäves.
Tentan klarades av med en marginal som inte var så värst stor, men vad spelar det för roll. Jag är bara glad att jag inte hör till den tredjedel av klassen som fortfarande inte vet om de får börja termin tre än eller ej. Stress press, stress press. Tack ödet att jag slipper det.
Dessutom har jag klivit upp ännu ett steg i min organisationsförmåga och mina papper är i bättre och finare ordning än någonsin förr, likaså lägenheten med nyfixade hallen. Ett träningskort på allt detta och man förstår varför det känns bättre. Men- självklart har jag dragit på mig en förkylning, tråkigt värre när jag äntligen kommit igång och återigen hittat en fantastisk yoga att gå på.
Appropå yoga läste jag i ett gammalt blogginlägg att det var nästan exakt fyra år sedan min yoga"karriär" började. Synen på hela företeelsen har ändrats ganska mycket. För att citera mig själv så har "Jag gillar inte att andas i grupp" bytts ut mot en känsla av att gå in i sig själv (som det så fint brukar heta) och bara andas, jobba, slita och darra i benen medan de övriga i rummet försvinner till en stor grad. Jag skulle säga att det är en ganska skön känsla som jag tror kan vara rätt bra för ens välmående. Att jag dessutom är stel som en 70-åring igen och kan må ganska bra av lite stretching är bara ett plus i kanten.
Så här i början av de 30 nya kurspoängen har vi gjort endel roliga fysiologilabbar. Idag var det dags för en respirationslab. Jag kände mig inte helt pepp med tanke på min förkylning, men hör och häpna, till min stora förvåning fick jag bäst resultat av alla på min FEV% . För er som är lika obildade som jag var i morse kan jag berätta att det är ett mått på hur mycket av en maximal inandning man kan andas ut på 1 sekund, ju högre procent desto bättre. Jag med mina slitna förkylnings- och fd ansträngningsastmalungor fick hela 97,7 %. Detta kan betyda att man är vältränad. Om man dessutom tar min vilopuls i beaktande vilken ligger på ca 31 slag per minut kan man tro att jag skulle vara i ganska bra kondition. Jag och Gunde som sagt. Jag tror snarare att min kropp är bra på att luras och att jag nog ska försöka bli frisk och komma igång med träningen hur som helst. Fast det är ju lockande att tro att jag skulle ha någon sorts inbyggd vältränadhet så att jag inte behöver träna...
Annars, ödet. ödet. Jag vill kommentera ödet. Jag har tänkt skriva inlägg flera gånger sedan mitt förra, men det har visat sig att när jag läser vad jag skrev för fyra år sedan så har det till stor del handlat om samma sak, fast på ett annat sätt.
Ett exempel är angående introvert personlighet. För ett par veckor sedan hade vi den fantastiska föreläsaren psyktiater Åsa Nilssone som bland annat gjorde oss mer medvetna om olika slags personligheter.
Hon liknade det vid att alla föds med ett slags filter som är mer eller mindre genomsläppligt för omgivningen. Extraversion går ut på att man har ett väldigt tätt filter och behöver massa stimulans från omgivningen för att känna sig "nöjd", man älskar exempelvis att träffa nya människor och vara länge på fester. Detta i motsats till introverta personer som blir totalt utmattade av en dag bland massa människor och ofta drar sig för att träffa nya. Deras filter är helt enkelt mycket mer genomsläppligt för vad som sker runt om och stimulansen kommer snabbt och ibland överväldigande. Detta kan självklart leda till vissa svårigheter i umgänget med personer om man är på olika extremer i skalan. De flesta ligger någonstans mitt emellan. Jag tycker bara att det här är så otroligt intressant, det är något medfött som man till viss del kan påverka men inte helt förändra och det förklarar så mycket av olikheter hos människor och beteenden hos sig själv.
Jag säger det, allt går i cirklar, inte bara mode.
So if you told me, come hold me
I might just say OK
Datarock, dagens tips.