Sitter här och ska plita ner en blogg, vilket jag egentligen inte orkar. Anledningen till att jag gör det ändå är att jag definitivt inte orkar gå ut i köket och laga mat.Sedan jag flyttade blev det en nedgradering från überfräsch etta med kök (kokvägg) till ett inte-så-fräscht studentrum med delat kök. Trots att jag har trevliga grannar drar jag mig för att gå fyra meter och ställa mig vid spisen.
Jag tror att studentrum fördärvar dom unga män som inte redan är manschauvinistiska. Det är nu man börjar inse hur oerhört trevligt det skulle vara med någon som lagar mat, diskar, städar och tvättar åt en.
Men men. Man får väl uthärda antar jag. Skulle vara skönt att komma till den punkten då man istället inte orkar bry sig. Så att allt går på slentrian.
Nu börjar hungern övervinna det faktum att jag inte orkar laga mat. Ett äpple fick stävja det värsta tills det står en portion pasta och köttbullar/fiskpinnar/falukorv på mitt kombinerade skrivbord/databord/matbord. Och sen det sedvanliga Simpsons-avsnittet till måltiden, en tradition jag har snott från den gode herr Droggo.
I Nick Hornbys genialt bra High Fidelity (boken, inte filmen) undrar huvudpersonen om han lyssnar på musik för att han är deppig eller om han är deppig för att han lyssnar på musik. Jag vill hävda att om man är deppig förstärker musiken känslan.
Ta en kopp te (eller ett glas/flaska vin om det är fredag), skaffa lite nedstämdhet och lyssna på Colorblind av Counting Crows. Bli berörd eller var en sån människa jag inte skulle vilja vara.
Pull me out from inside. I am ready...